Category Archives: Tankar

Äntligen sommar

 Jag känner en ljummen vind mot min kind när jag sitter inomhus med ett öppet fönster, fåglarna kvittrar och mina bara ben har äntligen gått från genomskinligt blå till en härlig guldig färg. Det är sommar och det är äntligen varmt även i vårat land Sverige! Njut nu och ta för er av allt det goda så ska jag återigen ta upp bloggandet och försöka inspirera er med min träning och hälsosamma och härliga livsstil!

❤️ /L

 

Rörlig som få

Ja, det sa Yoga-läraren till mig att jag var under morgonens Yoga-klass när jag trots att jag satt mig i en position där jag såg ut som en kringla inte riktigt kände något ;)

Dagens motto var dock inte att försöka nå så långt ned eller bak eller runt utan att våga känna efter. Hur känns det när man tänjer kroppens muskler till nästan bristningsgränsen? Vi börjar andas oregelbundet och musklerna spänner sig i försvar. Men vad känner vi på insidan?

Hon uppmanade oss att öva på att känna, även i vårt dagliga liv. Att istället för att begrava oss i saker att hela tiden göra, stanna upp och våga känna efter på våra känslor, möta vår oro och våra rädslor och få dem att blekna genom att omfamna dem med kärlek och nyfikenhet.

Det har jag fått till mig förut, att just det vi är som mest rädda för eller oroar oss för ska vi välkomna. Det låter galet men jag tror att det ligger nåt i det. Vågar vi låta det värsta som vi tror kommer hända oss ske så släpper oron. Oro gör inte morgondagens bekymmer lättare, det förstör bara dagens lugn.
/L

IMG_4473.JPG Home Sweet Home

GOD JUL

Det var inte igår… Jag vill så gärna skriva, men kraften och inspirationen saknas just nu. Jag funderar på att skriva om just det, om hur det känns när viljan finns där men något annat stoppar en från att göra något som vanligtvis ger energi och lycka.

Hur det än blir så vill jag iaf passa på att önska er en God Jul och ett Gott Nytt Träningsår! :D
/L

IMG_4409.JPG

Bromsa, andas, kom igen

Det var väldigt länge sen jag skrev något här i bloggen. Förlåt mig mina kära läsare! Så vad var det som hände? Det var faktiskt inte så att jag slutade träna och därför inte hade något att skriva om ;)

Jag flyttade och blev sambo, vilket jag älskar. Jag fyllde 30 och hade fullt upp med att arrangera födelsedagskalas samt att fixa inför möhippor till två av mina bästa och närmaste väninnor och så ett bröllop på det. En helt fantastisk tid och även om jag åtminstone hann med träningen så blev rapportering om den bortprioriterad. Hoppas jag har några tappra läsare kvar? Jag får väl se till att bättra mig och ta med er på sommarens kommande äventyr  ;)

Min blogg-frånvaro får mig att tänka på vad det egentligen är som driver en människa? Varifrån kommer energin som gör att hon dag efter dag går upp och presterar på jobb, i förhållanden, i livet… Kärlek? Pengar? Det är säkert jätteolika så klart. Jag själv kan inte bara mata på och bara leverera, leverera, leverera, vara stark, pigg och glad, även om livet är toppen och även om det är precis som jag vill ha det. Jag har jättehöga ambitioner, men ibland tar det liksom bara stopp och jag får tvärbromsa, stanna upp, vila och andas ett slag för att sen komma igen. Och detta måste jag tillåta mig själv att göra utan att för den delen känna mig värdelös, lat och otacksam. Man måste värdera tiden högt då man gör absolut ingenting för återhämtning är A och O för att må bra.

Idag startade jag dagen med en underbar frukost på Broms på Karlavägen här i vår fina sommarstad Stockholm. Ett härligt avbrott i vardagen att med kollegorna äta en lång frukost innan dagens arbetsuppgifter tas om hand.

TVÅ. DAGAR. KVAR. Sen semester i FYRA veckor :D
/L

20140709-172258-62578532.jpg

20140709-172258-62578472.jpg

20140709-172257-62577934.jpg

20140709-172258-62578312.jpg

Balans

Det är tre saker i livet som man bara vill ska stämma och kännas stabilt och det är enligt mig och säkert många andra: sitt boende, sitt arbete och sina relationer. När allt detta är på plats kan man känna sig lugn. Men livet är inte något konstant, utan saker och ting förändras. Våra liv korsar andras och man kan inte själv alltid göra val som styr hur saker och ting blir. Även om man kan göra mycket själv för att påverka så ligger ens liv en liten del i andras händer.

När något inte känns helt hundra i livets bas så känns inte livet direkt som på en pinne. När allt är på sin plats så är livet ljuvligt. Vissa njuter av att leva lite på gränsen och inte veta riktigt hur saker och ting ska bli. Jag är inte en sån person och rubbas något så sätter det igång massor av tankar.

Att leva i balans och må bra är något jag alltid eftersträvar för då är jag som lyckligast. Jag är en tänkande person och blir lätt orolig men är samtidigt en sann optimist som känner ren livsglädje och ständigt har drömmar och visioner. Man vill må bra och strävar efter det men när något förändras kan jag tycka att beslut kan vara svåra att ta. Man vet hur något är i dagsläget och även om något inte känns bra så vet man ju inte hur det ska bli med en förändring. Men man måste våga.

Att man oroar sig för nutid och framtid är något som många känner igen sig i tror jag, men jag tänker eller försöker tänka som en av mina kloka vänner alltid påminner mig om och säger att det blir som det ska bli och man kan inte göra mer än att leva i nuet och försöka att inte ta saker på för stort allvar. Det går upp och ner, livet har toppar och dalar. Vi får inte glömma det. Och att igen, det blir som det ska bli. :)

/L

20140407-211129.jpg

Jag tror knappt mina ögon!

…Jag tittar ut genom fönstret på jobbet. Jag vrider huvudet till höger och ser Kaknästornet och där bakom något som gör att jag blir bländad!? Vadan detta? Fantastiskt hur något så naturligt och självklart som solens strålar verkligen kan värma i hjärtat och skänka ljus i en trött nordbos själ. Man ska vara glad för det lilla.

Efter en helg utan träning kunde jag inte motstå tung styrketräning på måndagsmorgonen innan jobbet trots att ett annat pass var inbokat efter jobbet. Sjukligt desperat att göra av med överskottsenergi eller bara hängiven träningsfantast? Oavsett vad så känner jag att jag ”ligger efter” med träningen. Jag får frågor från människor jag inte känner så väl som ”tränar du nåt?” och från vänner jag inte träffar så ofta ”hur går det med träningen, inte lika mycket längre eller?” Dessa frågor får mig att vilja sparka bakut och jag inser att träningen inte längre är prio ETT i mitt liv, som jag lovat mig själv att det alltid ska vara. På gott och ont såklart. Ibland finns det tusen skäl, eller iaf ett självklart skäl, till att bara stanna hemma i sängen en lördagsmorgon istället för att 9.00 ställa sig på en konditionsmaskin på gymmet, varva Lill-Jansskogens motionsspår 3 gånger för att bränna kalorier eller att på fredagskvällen försöka nå nya personbästa i bänken på gymmet.

Det är inte alltid värt att prioritera träningen, men det kommer alltid i kapp mig när jag inte har gjort det under en period, jag känner mig dålig och inser att jag måste börja fokusera igen. Det här är ju JAG. Träning är MIN grej. Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte alltid prioriterar träningen, men samtidigt så vill jag inte missa de där ögonblicken i livet som annars skulle gå mig förlorade och det irriterar mig lika mycket att jag inte bara kan landa i det och njuta.

Vad jag vill säga är att man inte får stå emot att njuta av ögonblicken som ges i livet även om det innebär att man måste rucka på sina egna rutiner som man tror är livsnödvändiga. Man hinner med de också.

Jag vill med de orden om att njuta av även de små sakerna i livet, tillägna detta inlägg till min mammas älskade hund Dalton som igår gick bort i cancer och som är saknad av oss alla. Inte för att han på något sätt var en liten sak i våra liv, men för att vi ska vara tacksamma för det vi har, inklusive de små sakerna.

RIP älskade Nalle.

/L

20140218-191923.jpg Killarna; Eddie, Dalton & Gibson

Can we have it all?

Jag har precis bytt jobb där jag trivs som fisken, träffat världens bästa kille som jag är upp över öronen förälskad i och så vitt jag vet så är jag 100% frisk.

Samtidigt ligger jag sömnlös på kvällarna efter timmar av Hemnet-knarkande och diskuterar med alla i min omgivning om riskerna att belåna sig till en bostadsrätt, helst till en sekelskifteslägenhet och helst innanför tullarna… Ska man våga riska även om världsekonomerna spår nedåtgående trend på de ökande bostadspriserna, ska jag flytta ihop med pojkvännen eller helt enkelt försöka få tag på en hyresrätt när jag nu under våren måste lämna lägenheten som jag så fint bor i?

Vad är det som händer? Är det bristen på dagsljus som gör att man överreagerar eller beror det på ett för tillfället relativt instabilt sinne som man lätt hamnar i när större beslut ska fattas? Eller är det bara så enkelt att man är uppvuxen i ett land och i en generation som förväntar sig att få det bästa av allting och att man inte är värd mindre? Ibland blir man bara så less på sina minimala får man väl ändå säga i-landsproblem.

Samtidigt tar det upp hela min värld just nu. Jag försöker titta på det ifrån ett helikopterperspektiv och jag ställer även frågan precis som karaktären Carrie gjorde i Sex&TheCity “Can we have it all?”

/L

20140128-215748.jpg

Värt ett försök

Efter en vecka med förkylning och hosta gick jag till vårdcentralen och begärde hostmedicin MED morfin. Thank god! Jag kunde äntligen sova en hel natt och slapp ligga vaken i timmar med rethosta som gjorde det omöjligt att somna fastän jag var dödstrött. Som en zombie kände jag mig.

Är återigen en pigg och levnadsglad person. Tillbaka på jobbet och massor med roligt att se fram emot under våren, trots att vintern nu lite sent snart är på ingång. Och andra sidan har jag hellre -5 och sol och lite snö än +5, regn och kolsvart. ;)

Någon träning har det ju inte blivit på sistone då eftersom jag varit förkyld. Men tillbaka till filmen jag la upp sist och hur tankarna har gått sen dess.

Under helgen efter att jag och min pojkvän såg filmen diskuterade vi massor om hur vi skulle kunna bidra till att djuren inte far illa. Ska vi sluta äta kött och dricka mjölk och bli veganer? Ja, det kom upp som ett ärligt alternativ och vi gick raka vägen till affären för att checka in vegan-utbudet. Måste säga att jag inte direkt blev imponerad. Som den protein-junky jag är så var mitt största bekymmer hur jag skulle få i mig tillräckligt med proteiner om jag blev vegan. Min kost består ju i huvudsak av ägg, ost, kött och mejeriprodukter. Grönsaker, nötter och frukt kan jag ju bara fortsätta äta, men hur gör jag med proteinerna??? Vi köpte quorn-bitar, soya-yoghurt och soya-mjölk och lagade linssoppa till middag.

Efter några dagar av diskussioner och dåligt samvete för hur jag tänkte, att jag trots att ha sett hur många djur lever vill fortsätta äta kött, ägg och dricka vanlig mjölk för att jag själv mår bättre av det och anser mig behöva det så kom vi fram till att vi kan välja ekologiska alternativ och försöka äta mer vegetariskt. Och jag kommer aldrig någonsin ifrågasätta en vegetarian/vegan, utan snarare ge dem all cred för att de gör uppoffringar för någon annans liv.

/L

20140109-172616.jpg Vår veganiska matkasse

On mute

Är förkyld och har tappat rösten. Tur att man kan göra sig hörd genom att skriva och dessutom i en egen blogg. :)

Jag fick länken nedan mailad till mig av en person som står mig nära och som jag lyssnar på. Han skrev bara: När du har tid. Jag har bestämt mig. Jag förstod snabbt att filmen handlade om djur och hur de behandlas av deras ägare inom köttindustrin och jag inte skulle komma undan detta.

Jag tittade på filmen och nu sitter bilderna som fastklistrade på mina näthinnor på djur som under slavliknande förhållanden kämpar för sina liv; kalvar som blir sparkade i huvudet, kycklingar som kastas runt och kor som blir stuckna med högafflar i magen och fråntagna sina kalvar, deras bebisar, minuter efter deras födsel. Allt detta för att vi människor ska få vårt kött, smör, vår mjölk och våra ägg.

Ja, ni kanske förstår var detta kommer leda?

Jag har ätit kött och mejeriprodukter hela mitt liv och även om jag såklart har förstått att djur föds upp enbart med syftet att bli föda till oss människor så har jag tänkt att jag, vi människor, behöver animaliskt protein och att en vegetarisk/vegansk kost inte är tillräcklig. Jag har helt enkelt blundat för detta. Ignorerat faktum. Men precis som föreläsaren, eller djurrättsaktivisten i filmen poängterar så är vi ju faktiskt inga köttätare av naturen. Sätter man ner en kaninunge och ett äpple till en tvååring så kommer barnet i 100 fall av 100 äta äpplet och leka med kaninen, inte göra det motsatta.

Jag känner inte att jag är helt påläst om vad det skulle innebära för mig och resten av mänskligheten om vi slutade äta kött och produkter från djurvärlden, men filmen fick mig och pojkvännen att fundera på hur den här världen egentligen fungerar och vad vi kan göra för att om än inte kunna direkt påverka så iallafall lätta våra egna samveten och föregå med gott exempel. Vad vi inte känner att vi kan göra är att lägga locket på och låtsas som att det inte existerar.

Så snälla, ta 70 minuter av er tid och se det här.

/L

Ortorexi

”Ortorexi betecknar en fixering vid en ”hälsosam” livsstil, präglad av t ex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.”

En av de få bloggerskorna jag följer sporadiskt meddelade i förra veckan att hon drabbats av denna vanskliga sjukdom, för det är precis vad det är. Anna som hon heter har gått rakt in i väggen, tar en paus från träningen och bloggandet och faktum är att jag inte är ett dugg förvånad faktiskt. Hon driver en av Sveriges största träningsbloggar, jobbar som PT och har dessutom 4 små barn. Konstant presterande, alltid hälsosam, stark och grymt vältränad. Jag dömer henne inte, tvärtom, jag förstår precis eller iaf till en viss del hur detta kan hända. Det är ju underbart att känna sig starkast i världen. Man blir pigg, glad och fylld av energi när man tränar och äter rätt. Det är lätt att dras med och jag kan förstå att det inte alltid är så lätt att inte låta det gå över styr. Det är ju så himla roligt.

Hashtagar som “aldrigvila” eller “everydamnday” flödar och det är svårt för omgivningen också att veta när det är dags att rycka in. “Hon tar ju bara hand om sig. Träning och bra mat är väl inget dåligt?” Eller?

Jag tränar ju alltid oavsett väder, årstid, i eller inte i ett förhållande, mycket eller lite på jobbet. Jag är därmed inte någon “periodare”, men har å andra sidan perioder då jag kommer in i ett riktigt härligt bra flow med träningen, tränar extra mycket för att jag har extra mycket energi, mycket att ge och känner att jag är oslagbar. Under dessa perioder blir jag ofta också extra medveten om vad jag äter och sätter upp massor av nya mål. Och så helt plötsligt så känner jag mig bara totalt utmattad. Syftet med det hälsosamma ger motsatt effekt och jag känner mig trött och håglös. Jag ska inte sticka under stolen med att jag planerar mitt liv så att jag får till träningen enligt min plan och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig fått ångest över ett missat träningspass eller för mycket dålig kost…

Men jag kan ändå konstatera att jag själv inte känner att jag är i någon riskzon för något så extremt som Ortorexi. Jag har förmågan att stanna upp, känner efter när det inte känns bra längre, vilar, tar igen mig och tillåter mig själv att vila och äta precis vad jag vill. Oftast så är jag i balans och det är väl det som är nyckeln till att inte hamna i något destruktivt beteende som bara skadar istället för bygger upp. Balans.

Men det kan vara svårt att veta var gränsen egentligen går. Hur nyttig och hälsosam får man vara innan man tippar över?

Om ni vill läsa mer om vad Anna skrev själv så kan ni läsa det här.

Var rädda om er vill jag bara säga. Ni ska räcka till länge. Njut lite mer och inte minst, ha roligt också :)

/L

20131111-210141.jpg