Jag tror knappt mina ögon!

…Jag tittar ut genom fönstret på jobbet. Jag vrider huvudet till höger och ser Kaknästornet och där bakom något som gör att jag blir bländad!? Vadan detta? Fantastiskt hur något så naturligt och självklart som solens strålar verkligen kan värma i hjärtat och skänka ljus i en trött nordbos själ. Man ska vara glad för det lilla.

Efter en helg utan träning kunde jag inte motstå tung styrketräning på måndagsmorgonen innan jobbet trots att ett annat pass var inbokat efter jobbet. Sjukligt desperat att göra av med överskottsenergi eller bara hängiven träningsfantast? Oavsett vad så känner jag att jag ”ligger efter” med träningen. Jag får frågor från människor jag inte känner så väl som ”tränar du nåt?” och från vänner jag inte träffar så ofta ”hur går det med träningen, inte lika mycket längre eller?” Dessa frågor får mig att vilja sparka bakut och jag inser att träningen inte längre är prio ETT i mitt liv, som jag lovat mig själv att det alltid ska vara. På gott och ont såklart. Ibland finns det tusen skäl, eller iaf ett självklart skäl, till att bara stanna hemma i sängen en lördagsmorgon istället för att 9.00 ställa sig på en konditionsmaskin på gymmet, varva Lill-Jansskogens motionsspår 3 gånger för att bränna kalorier eller att på fredagskvällen försöka nå nya personbästa i bänken på gymmet.

Det är inte alltid värt att prioritera träningen, men det kommer alltid i kapp mig när jag inte har gjort det under en period, jag känner mig dålig och inser att jag måste börja fokusera igen. Det här är ju JAG. Träning är MIN grej. Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte alltid prioriterar träningen, men samtidigt så vill jag inte missa de där ögonblicken i livet som annars skulle gå mig förlorade och det irriterar mig lika mycket att jag inte bara kan landa i det och njuta.

Vad jag vill säga är att man inte får stå emot att njuta av ögonblicken som ges i livet även om det innebär att man måste rucka på sina egna rutiner som man tror är livsnödvändiga. Man hinner med de också.

Jag vill med de orden om att njuta av även de små sakerna i livet, tillägna detta inlägg till min mammas älskade hund Dalton som igår gick bort i cancer och som är saknad av oss alla. Inte för att han på något sätt var en liten sak i våra liv, men för att vi ska vara tacksamma för det vi har, inklusive de små sakerna.

RIP älskade Nalle.