”Ortorexi betecknar en fixering vid en ”hälsosam” livsstil, präglad av t ex överdriven träning och nyttigt ätande. Ortorexi har likheter med och överlappar till viss del med ätstörningarna, framför allt Anorexia nervosa, men är mera att betrakta som ett överdrivet uttryck för rådande samhälleliga trender och värderingar. En ortorektikers mål är att vara den ultimata hälsosamma människan.”

En av de få bloggerskorna jag följer sporadiskt meddelade i förra veckan att hon drabbats av denna vanskliga sjukdom, för det är precis vad det är. Anna som hon heter har gått rakt in i väggen, tar en paus från träningen och bloggandet och faktum är att jag inte är ett dugg förvånad faktiskt. Hon driver en av Sveriges största träningsbloggar, jobbar som PT och har dessutom 4 små barn. Konstant presterande, alltid hälsosam, stark och grymt vältränad. Jag dömer henne inte, tvärtom, jag förstår precis eller iaf till en viss del hur detta kan hända. Det är ju underbart att känna sig starkast i världen. Man blir pigg, glad och fylld av energi när man tränar och äter rätt. Det är lätt att dras med och jag kan förstå att det inte alltid är så lätt att inte låta det gå över styr. Det är ju så himla roligt.

Hashtagar som “aldrigvila” eller “everydamnday” flödar och det är svårt för omgivningen också att veta när det är dags att rycka in. “Hon tar ju bara hand om sig. Träning och bra mat är väl inget dåligt?” Eller?

Jag tränar ju alltid oavsett väder, årstid, i eller inte i ett förhållande, mycket eller lite på jobbet. Jag är därmed inte någon “periodare”, men har å andra sidan perioder då jag kommer in i ett riktigt härligt bra flow med träningen, tränar extra mycket för att jag har extra mycket energi, mycket att ge och känner att jag är oslagbar. Under dessa perioder blir jag ofta också extra medveten om vad jag äter och sätter upp massor av nya mål. Och så helt plötsligt så känner jag mig bara totalt utmattad. Syftet med det hälsosamma ger motsatt effekt och jag känner mig trött och håglös. Jag ska inte sticka under stolen med att jag planerar mitt liv så att jag får till träningen enligt min plan och jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig fått ångest över ett missat träningspass eller för mycket dålig kost…

Men jag kan ändå konstatera att jag själv inte känner att jag är i någon riskzon för något så extremt som Ortorexi. Jag har förmågan att stanna upp, känner efter när det inte känns bra längre, vilar, tar igen mig och tillåter mig själv att vila och äta precis vad jag vill. Oftast så är jag i balans och det är väl det som är nyckeln till att inte hamna i något destruktivt beteende som bara skadar istället för bygger upp. Balans.

Men det kan vara svårt att veta var gränsen egentligen går. Hur nyttig och hälsosam får man vara innan man tippar över?

Om ni vill läsa mer om vad Anna skrev själv så kan ni läsa det här.

Var rädda om er vill jag bara säga. Ni ska räcka till länge. Njut lite mer och inte minst, ha roligt också

/L