Kommer ni ihåg konditionstesterna som man hade i skolan; när man fick springa flera varv runt skolan och göra det på kortare tid för att nå ett högre betyg i ämnet gymnastik? Det var i alla fall bland det värsta jag visste, och jag har förstått när jag pratat med mina vänner att jag inte är ensam om att ha de här traumatiserade upplevelserna i minnet. Jag har alltid hållit på med någon slags sport/träning under min uppväxt; gymnastik, innebandy, aerobics och dans och jag älskade alla andra aktiviteter på gympan i skolan trots att jag är bollrädd och inte alls duktig på den typen av sport, men inför de här testerna hade jag bara sån ångest! Vad jag inte förstår och som jag börjat tänka på den senaste tiden är skolans inställning till löpning och logik i att inte ha någon som helst löpträning under terminen för att sen avsluta med att testa elevernas kondition genom att be dem springa 3 varv runt skolan och på tid dessutom! ;) Under gymnasiet försökte jag börja springa ett flertal gånger för att förbättra konditionen och sätta betyget MVG, vilket jag i och för sig gjorde genom mitt absoluta engagemang, men det var aldrig roligt utan bara jobbigt! Nu var det i och för sig några år sen jag gick i skolan, men jag tvivlar på att något på den fronten har ändrats?!
Nu har jag i alla fall en helt annan inställning som ni kanske har förstått med tanke på att jag numera bloggar om aktiviteten i fråga och det känns så skönt att jag kan säga till andra att det går och är aldrig är för sent att börja älska löpning.
Idag hade jag ett litet ärende i Traneberg efter jobbet så det blev det ett 7,7 km pass på 41 minuter dit längs Årstaviken, genom Hornstull, över Västerbron, genom Fredhäll och slutligen över Tranebergsbron. Väldigt vackert.
/L
Min mamma är väldigt inredningsintresserad och har ständigt något nytt projekt på gång. Nu har hon samlat på sig citat med eftertänksamma undermeningar som hon har utplacerade hemma hos sig. Det är allt ifrån “Livet är för kort för ett dåligt vin” till “All you need is love…and a dog” 
Min favorit är, trots att många tycker att det är uttjatat, “Carpe Diem” eller “Fånga dagen” för att jag tycker att livet inte är något man ska ta för givet och att det verkligen är något man ska tänka på och försöka göra det bästa av. När jag frågade min mamma vilken som var hennes favorit så svarade hon först: “Alla, det är ju därför jag har dem”. Så sant. Men om hon var tvungen att välja bara en så var det den här nedan och jag kan bara hålla med.
Nu blir det en löprunda, samma underbara som igår. Sköt om er!
/L
På plats hos familjen i Umeå sen 11.00 imorse och jag har redan hunnit njuta av många goda ting som finns här. Efter en god lunch, rogivande ogräsrensning med mamma och häng med syskonen i trädgården med strålande sol så tog jag mitt favvo-varv här ute som är ca 4km. Jag sprang runt och tillbaka så rundan landade på 7,6 km och jag var ute i ca 40 minuter. Jag älskar att springa den här rundan då den är så varierande och terrängig! Jag mötte inte en enda människa i spåret och stigen är så smal på många ställen att man verkligen får hålla koll på varje steg man tar för att inte trampa snett. Jag känner mig riktigt nöjd med passet då det var ett tag sen mitt senaste kvalitativa löppass. Jag hade verkligen längtat efter det här och jag bara njöt… 
/L
Imorgon bitti tar jag flyget norrut till min familj då lillasyster tar studenten på tisdag. Sen nio år tillbaka bor min mamma, styvpappa och två av syskonen i Umeå, men om tre veckor flyttar de ner igen så det blir sista gången som jag åker till deras mysiga hus som ligger så fint en bit utanför Umeå, precis vid havet och omgivet av tyst och lugn skog. Efter en hektisk vecka med fokus på andra delar av livet och alldeles för lite träning så känns det riktigt skönt att åka upp till havet, den friska luften och de härliga stigarna i skogen där jag ska ta igen den förlorade träningen. Så håll utkik efter en uppdaterad blogg
/L
När tiden inte riktigt räcker till får träningen bli transporten mellan de olika destinationerna. Idag gick jag till jobbet vilket är ca 4km och sprang en omväg hem
Hoppas ni har haft en skön Nationaldag!
/L
Fotograf Henrik Pehrson, Medlem Runday IF
Gårdagens Stockholm Maraton var trots 4 grader och regn fantastiskt inspirerande för mig som löpare och jag vill återigen säga grattis till alla fantastiska tider som mina vänner och bekanta presterade! Jag känner att Maratonfebern inte har lagt sig riktigt än. Det var så otroligt kul och häftigt att se alla tappra och till synes glada löpare när de kom springandes in på Stadion och med armarna i luften passerade mållinjen
Vad gäller min egna träning den här helgen så blev det ett intervallpass på bandet på Sats Globen i fredags efter jobbet. Jag kände att jag ville ta ut mig så det blev något typ så här: 3km i 5-minuters tempo som uppvärmning och sen fartökningar i 2-3 minuter i 25 minuter med 1 min vila emellan. Jag var helt slut efteråt och kände hur lungorna hade fått jobba rejält. Skön känsla! Efter passet åkte jag raka vägen hem till tjejkompisarna och fick tacos och rabarber/jordgubbspaj serverat. Härligt med underbara vänner som ställer upp och fixar när man själv har fokus någon helt annanstans. Tjejkväll och Let´s dance finalen fick alltså avsluta arbetsveckan.
Lördagen blev en vilodag för mig och vigdes helt åt Maraton.
Efter en trevlig, men sen lördagkväll fick dagen starta lugnt med en shoppingrunda och mys på stan. När jag kom hem kände jag att jag kunde gå och sova för att jag var så trött, men jag hade planerat in löpning idag och vet att jag ofta blir piggare av att gå och träna så eftersom klockan inte var mer än 19 så tog jag mig till Sats Spårvagnshallarna och körde 5km på bandet vilket tog 25 minuter. Jag värmde upp 5 minuter i ett 5.30 tempo för att sen hålla ett 5 minuters tempo. Jag testade att köra lite i mitt “mål-tempo”, alltså ett 4.30-tempo som jag måste hålla för att klara 10km på 45 minuter på Kistaloppet. Det innebär en hastighetsökning från 12km/h till 13.3km/h, vilket faktiskt känns som en stor skillnad. Idag känns 5-minters tempot som ett bekvämt tempo som jag kan hålla rätt länge så jag känner att jag måste börja pressa mig själv i 4.30 tempot för att få det till mitt bekväma tempo. …No pain no gain. ;)
Söndagskvällen avslutas med en varm kopp te i höstrusket och jag håller tummarna för att sommaren kommer tillbaka snart!
/L
Hes, kall och fullkomligt blown away sitter jag nu i skrivandets stund. Klockan 12 gick starten för Stockholm Maratons 21 000 löpare. Ca 45 minuter senare gick jag ut för att se de första löparna passera min tvärgata Karlavägen där de har sprungit ungefär 1,6 mil när de passerar. Jag känner verkligen hur min puls ökar när jag ser hur den första klungan närmar sig; det är ett gäng med kanske 10 snabba och starka killar. Regnet öser ner och det är kallt som bara den men det är löparna det är synd om och jag vill inte lämna platsen innan jag har sett mina 3 duktiga tjejkompisar springa förbi; Charlotte K, Mikaela L och Frida H. Jag stod kvar tills alla tre hade sprungit förbi och jag fått slänga mitt paraply i marken och skrikit till dem hur grymt duktiga de är, sen fick jag gå hem och värma mig lite, dricka lite te och sätta på mig mer kläder innan det var dags att springa över till Stadion där de gick i mål. Och oj vilken känsla….
Charlotte Karlsson, min vän och Runday-tränare går och vinner SM! Helt otroligt stark ser hon ut när hon kommer in i mål och glädjetårarna rinner på både henne, hennes sambo, lillayster och barnsdomsvän som alla står i målet när hon kommer in på tiden 2.48.37. Grattis Charlotte, du är helt otroligt duktig!
Grattis också till Mikaela som gick i mål med tiden 3.13.56 och Frida på 3.27.35. Ni är helt fantastiska och mina idoler!
Kram!
Imorgon är det Stockholm Maraton och jag har flera vänner som ska springa så jag ska försöka stå och heja under hela loppet även om det tokregnar. Jag älskar att se alla duktiga löpare och står och hoppar och skriker peppande ord till alla oavsett om jag känner dem eller inte Jag blir själv så himla peppad att springa loppet när jag ser hur starka och snabba alla är. Kan de så kan väl jag tänker jag och undrar varför jag står vid sidan av och tittar på!? Sen går det några dagar och jag tänker om… Man ska jag aldrig säga aldrig, men 42km är långt och just nu så känns det som att fokus får ligga på att bli grym på 10km, alltså klara milen på 45
När, eller om, jag någonsin kommer upp i nivåer som några av mina duktiga kompisar är i som springer Maraton på 3-3,5 timmar, alltså lyckas hålla ett tempo på runt 4-minuter per km så kanske jag också kan känna lockelsen och någon slags njutning i att springa så långt, som jag utgår ifrån att de känner…
Heja Charlotte, Frida, Henrik, Mikaela och alla andra som springer! Jag hoppas verkligen att ni klarar era måltider som jag vet att ni kämpar så hårt för!
Viktigast av allt, var rädda om er!
Bilden är lånad från svd.se
