Att lära mig att stå på händer igen är en utmaning som jag vill anta. En utmaning kan jag verkligen kalla det eftersom det är så svårt att öva då jag är så fruktansvärt rädd att jag ska falla över och landa på ryggen. Varför var detta så enkelt när jag som liten och kunde gå runt på händerna som ett sätt att hålla balansen och lyckas stå kvar så länge som möjligt. Var det så lätt för att man var typ en och tjugo lång och inte behövde oroa sig för att falla så långt?

Jag har i dag antagit mig ytterligare en utmaning, kanske en lite mer seriös. Här handlar det inte om något som är speciellt svårt. Vad det handlar om är kontinuitet och förmågan att hålla sig till en långsiktig plan. Runday-tjejerna, Charlotte och Lisa har dragit med sig ett gäng som under oktober t o m mars ska göra 10 st solhälsningar 3 ggr i veckan. För att det är ett bra komplement till annan träning och för att det troligtvis kommer göra en gott för själen under den bäcksvarta period vi snart går in i. Solhälsningen i sig är inte någon konst, utmaningen blir att hålla sig till planen som sagt.

En tredje utmaning är att bli lika stark som min lillebror och precis som han endast genom att hålla fast sig med armarna kunna ligga rakt ut i luften med kroppen. Det såg så väldigt lätt ut när han gjorde det i helgen på familjepromenaden men när jag skulle testa kände jag att tyngdlagar och alla andra naturliga krafter vägrade mig detta och höll ner mig. Säkert en del teknik i det också förvisso, men rakt ut ska jag.
/L