Lycka är vad jag känner just nu, under loppets gång och vid målgång. Ett 10km lopp i ösregn kan vara bland det härligaste man kan hitta på en lördagsförmiddag (Endorfinhög person som talar månne?)

Pappa slog personligt rekord och sprang på 47.45! Grymt jobbat! Han körde sin nya stil (mer framåtlutad och ej på hälarna), hade vilat en vecka och ätit frukost för ovanlighetens skull före loppet och kände sig stark även om han flera gånger tänkte “ska jag stanna och vänta in Linnéa”. Tur att han inte gjorde det och fick en sån bra tid Jag klarade mig själv, kände mig stark i kroppen och precis som jag sa till pappa precis innan loppet så sprang jag på styrkan idag med fokus på varenda andetag.

Från starten och enda in i mål hade jag kontroll och kände mig stark och smidig. Den första kilometern så tog jag rygg på pappa som såg stark och snabb ut, men istället för att fokusera på honom och försöka hålla hans tempo så släppte jag honom fokuserade jag bara på mig själv, mina andetag, mina steg och min grymma musik som gjorde sitt för att få mig runt. Ett steg i taget, en kilometer i taget. Längs vägen sträckte jag ut handen och fick klappar av de som hejade. Det gav mig verkligen energi. Tack gulliga ni som stod och hejade!

Tiden kunde varit bättre, 50.08 kom jag in på, men jag är nöjd och det är det viktigaste för mig Efter Skärholmsloppet kände jag inte för att springa mer då jag fick stanna vid ett par tillfällen och hämta andan, men nu gick benen av sig själva och jag känner mig peppad att fortsätta träna hårt och mycket

Hoppas ni som sprang hade lika roligt som jag och att ni känner er nöjda med era prestationer!

Kram på er och ha en fortsatt fin lördag!
/L