Ok, det här blir intressant. Att jag ska springa Kistaloppet om exakt 9 dagar får mig att bli nervös. Milen har jag tidigare sprungit utan som helst problem och ambitionen har varit att springa loppet nästa lördag på under 45 min. Anledningen till detta är att man om man klara det får en så cool jacka. Dum anledning? Inte alls!

Igår kände jag att jag måste testa att springa lite längre än de 5-6 km jag betat av de senaste månaderna. Visst att jag fick ont och kände att jag var tvungen att lägga om strategin och springa lite kortare distansen, men har jag försökt förtränga Kistaloppet på något sätt? Inte helt omöjligt. Jag har prestationsångest som bara den och även om jag sprang 9 km igår och det gick ok så känner jag att jag vill göra ett bra lopp. Någon jacka blir det dessvärre inte.

Men jag deppar inte ihop för det. Min träningsglädje finns där och jag älskar det verkligen. Känslan efter att ha tagit ut sig och lyckats med sitt mål som turen igår är oslagbar.
/L