I morse gick jag upp vid 8, åt frukost och laddade inför dagens träning; en spinning-klass 30 min + en Core-klass 30 min + rehab-övningarna. Corepasset och rehaben kändes piece of cake, men även spinningen kändes faktiskt inte lika jobbig och tung för benen som den brukar, de få gångerna som jag gör det vill jag tillägga

Det var alltså mitt första spinningpass på mycket länge. Spinning är nämligen en sån där aktivitet som jag vet är väldigt bra, och som jag efter VARJE gång jag kör tänker “Fy vad jobbigt, det måste jag ju börja göra minst en gång i veckan”. Jag vill ju inte att något ska vara så jobbigt att man inte klarar av det! Men det blir ju aldrig så och så dröjer det några veckor, månader, tills man sitter där på cykeln igen och känner exakt samma sak. Konstigt det där. Oavsett vilken typ av förändring man vill uppnå, med träning eller något annat, så måste man över den där tröskeln och ta sig dit där det inte längre är bekvämt. Jag tror att det gäller att stålsätta sig och inte vara så rädd för att det ska kännas jobbigt, för det måste det vara för att komma dit man vill. När man väl är där känns ju det bara fantastiskt och då måste det ju ha varit värt det tänker jag…

Nu ska jag heja på alla som springer Stockholm halvmara! Speciellt på min älskade far!

/L